Hundra procent ren och skär dansk popmusik

Är du rädd för oförskämt glättig och lättsam tuggummipop är Alphabeat ingenting för dig. De är den förlorade länken mellan I’m From Barcelona och S Club 7. Musikaliskt sett är de rätt och slätt allt du hatade med 1999, snyggt förklätt i indiekamouflage. När du lyssnar på dem kommer du antingen få ett lyckorus och världens största leende på läpparna. Eller röda kinder på grund av faktumet att din musiksmak inte var så jäkla cool trots allt.

Alphabeat – Fascination: Jag är hypernördig för att jag brukar lista mina favoritsinglar i slutet av varje år för egen räkning. Förra året snodde den här min tredjeplats. Obeskrivligt lycksalig och problemfri poplåt. Jag sträcker mig nästan till att säga att den nått popperfektion.
Alphabeat – The Hours: Den här gruppen är livsfarligt catchiga. Vore popmelodier en idrott skulle Alphabeat åka fast i dopingkontrollen varje gång. Hur fenomenal är inte den här låten?

Jag är allergisk mot ”fantastiska” sångröster. I alla fall hur en medelsvensson skulle definiera en. Christina Aguilera, ”en av vår generations bästa popvokalister”, får mina öron att blöda. Chris Martins talorgan är allmänt överskattad. Och Beyonce, tja, låt oss säga att jag inte grät när jag lyssnade igenom hennes senaste platta för att jag var rörd. Jag lyssnar mycket hellre på en annorlunda röst än en stark och tonsäker. David Bowie, till exempel, har en av de originellaste rösterna genom tiderna. Eller Annies sköra fisfalsett, Neil Tennants eviga nästäppa och Kele Okerekes krispiga men perfekta kyrkoindieläte.

Aske Zidore är sångare i den hyperaktiva danska popgruppen Oh No Ono. Jag vet inte om jag ska vara avundsjuk eller tycka synd om honom, då han har begåvats med en röst som låter hög på vakuum jämt och ständigt. Han låter som ingenting annat jag någonsin har hört. Hur som helst totalt jätteälskar jag den och han gör sig riktigt cool på skiva. Speciellt blandat med lite galna produktioner fyllda av 80-talssynthar, snälla popgitarrer och urflippade trumbeats.

Oh No Ono – Practical Money Skills For Life: Varför låter inga svenska grupper såhär? Skulle Sugarplum Fairy få en bråkdel av Oh No Onos briljans skulle jag vara ett fan.
Oh No Ono – Victim Of The Modern Age: Ifall en poplåt skulle kunna ha ADHD skulle den här bli diagnostiserad på en gång. Okej, nu räcker det med mina mediokra och überfåniga liknelser. Inlägget slutar nu. Dismissed, etc.

Eller vänta, här har ni en annan bra poplåt från Danmark. Halvgammal men fortfarande king. Junior Senior känner ni kanske igen eftersom de hade två hits för ett bra tag sedan med ”Move Your Feet” och ”Rhythm Bandits”. På den tiden var de ett av mina favoritband. De släppte i alla fall en uppföljare 2005 som ingen brydde sig om förutom jag och ungefär tio andra. Ganska underskattat album, speciellt det här spåret som fick bli det sista singelsläppet från plattan.

Junior Senior – Take My Time

Ps: Ni borde köpa både Oh No Onos och Alphabeats album. De är grymma, jag svär. Ni kan beställa båda genom CDON.com. Gör det. :ds