ett kort snabbt tips

Säkert! (Annika Norlin även känd som Hello Saferide) och hennes låt "Vi kommer att dö samtidigt du och jag" har fått en engelsk version.
The Animal Five - We're going to die at the same time you and I"
lyssna på den på deras myspace.

"Inhale exhale I breathe like a pervo in the presence of you"

.

Hundra procent ren och skär dansk popmusik

Är du rädd för oförskämt glättig och lättsam tuggummipop är Alphabeat ingenting för dig. De är den förlorade länken mellan I’m From Barcelona och S Club 7. Musikaliskt sett är de rätt och slätt allt du hatade med 1999, snyggt förklätt i indiekamouflage. När du lyssnar på dem kommer du antingen få ett lyckorus och världens största leende på läpparna. Eller röda kinder på grund av faktumet att din musiksmak inte var så jäkla cool trots allt.

Alphabeat – Fascination: Jag är hypernördig för att jag brukar lista mina favoritsinglar i slutet av varje år för egen räkning. Förra året snodde den här min tredjeplats. Obeskrivligt lycksalig och problemfri poplåt. Jag sträcker mig nästan till att säga att den nått popperfektion.
Alphabeat – The Hours: Den här gruppen är livsfarligt catchiga. Vore popmelodier en idrott skulle Alphabeat åka fast i dopingkontrollen varje gång. Hur fenomenal är inte den här låten?

Jag är allergisk mot ”fantastiska” sångröster. I alla fall hur en medelsvensson skulle definiera en. Christina Aguilera, ”en av vår generations bästa popvokalister”, får mina öron att blöda. Chris Martins talorgan är allmänt överskattad. Och Beyonce, tja, låt oss säga att jag inte grät när jag lyssnade igenom hennes senaste platta för att jag var rörd. Jag lyssnar mycket hellre på en annorlunda röst än en stark och tonsäker. David Bowie, till exempel, har en av de originellaste rösterna genom tiderna. Eller Annies sköra fisfalsett, Neil Tennants eviga nästäppa och Kele Okerekes krispiga men perfekta kyrkoindieläte.

Aske Zidore är sångare i den hyperaktiva danska popgruppen Oh No Ono. Jag vet inte om jag ska vara avundsjuk eller tycka synd om honom, då han har begåvats med en röst som låter hög på vakuum jämt och ständigt. Han låter som ingenting annat jag någonsin har hört. Hur som helst totalt jätteälskar jag den och han gör sig riktigt cool på skiva. Speciellt blandat med lite galna produktioner fyllda av 80-talssynthar, snälla popgitarrer och urflippade trumbeats.

Oh No Ono – Practical Money Skills For Life: Varför låter inga svenska grupper såhär? Skulle Sugarplum Fairy få en bråkdel av Oh No Onos briljans skulle jag vara ett fan.
Oh No Ono – Victim Of The Modern Age: Ifall en poplåt skulle kunna ha ADHD skulle den här bli diagnostiserad på en gång. Okej, nu räcker det med mina mediokra och überfåniga liknelser. Inlägget slutar nu. Dismissed, etc.

Eller vänta, här har ni en annan bra poplåt från Danmark. Halvgammal men fortfarande king. Junior Senior känner ni kanske igen eftersom de hade två hits för ett bra tag sedan med ”Move Your Feet” och ”Rhythm Bandits”. På den tiden var de ett av mina favoritband. De släppte i alla fall en uppföljare 2005 som ingen brydde sig om förutom jag och ungefär tio andra. Ganska underskattat album, speciellt det här spåret som fick bli det sista singelsläppet från plattan.

Junior Senior – Take My Time

Ps: Ni borde köpa både Oh No Onos och Alphabeats album. De är grymma, jag svär. Ni kan beställa båda genom CDON.com. Gör det. :ds

Jag är fullkomligt, handfallet förälskad i Shout Out Louds

shout out louds - the comeback


För några år sen hittade jag av en slump bandet Shout Out Louds. Jag lyssnade och fastnade direkt. Deras första fullängdare Howl Howl Gaff Gaff som de släppte 2003 har gått varm i min stereo under många perioder sen dess.

När jag en morgon den här veckan lyssnade på p3 och hörde deras nya låt Tonight I have To Leave It och nyheten om det nya albumet som kommer i April, ”Our Ill Wills”, blev jag så glad att jag skuttade omkring litegrann innan det begav sig av till skolan med ipoden på en självklar favorit.

.

Shout Out Louds är inget revolutionerande nytänk, det är ruskigt härlig pop helt enkelt.

www.shoutoutlouds.com
www.myspace.com/shoutoutlouds

.

The LDN

Ursäkta uppehållet. Anledningen bakom den är att jag och en nära kompis för två veckor sedan tog tåget ner till Sveriges grymma huvudstad, för att sedan flyga vidare till indiemetropolen London. Vi hade sjukt kul, om ni undrar. Dansade på sunkiga indieklubbar, shoppade på Topshop/Topman, strosade runt på the amazingly cutting-edge marknad i Camden och köpte en del plattor (alldeles för lite, visserligen, men när man redan har budgeten emot sig innan man åker finns det inte mycket att göra åt saken).


Klaxons – Atlantis To Interzone

Idag tar därför I Can’t Dance en hård vändning. Vi ska bege oss till en ny och ständigt växande scen i just London, som hajapts enormt av tonårsmusiktidningen NME och spås bli den nya britpopen. Inte mig emot, då jag har fallit pladask för genren och alla band som sägs tillhöra den. New rave pratar jag förstås om, och leder det dansanta slagskeppet gör min nya absoluta favoritgrupp Klaxons.

De är ungefär allt man vill ha i en rockgrupp. Helt bokstavligt. Mentalt rubbade musikvideor, futuristiska texter, dyiga och ondskefulla produktioner, färgrika kläder och helt fantastiska popmelodier. ”Myths Of The Near Future”, som skivan heter, är det bästa albumet från i år så här långt. Den blandar ockultism med kosmos och gammal hederlig romans, och är en representativ schablon för allt en bra och innovativ popskiva ska innehålla; i detta fall typisk brittisk indierock blandat med mörka synthar, intensiva trummaskiner och lite annat smått och gått som eh, just det, bilhorn.


We Smoke Fags – Eastenders

Jag gillar egentligen rätt mjuk pop, oftast. Har alltid funnit hårdrock för styvt och hiphop är för osångbart. Fastnat har jag dock för new rave. Det är en sällsam besatthet. Jag dras till psykisk sjuk musik. Där andra poppare får orgasm av smäktande och hjärtekrossande ballader av Damien Rice har jag ett ständigt begär att röra på fötterna. Om new rave är mentalsjukhuset i popvärlden, är jag så intagen. Jag är säker på att jag i ett parallellt universum någonstans står och snurrar vinyler med stora feta prettoglasögon och spensliga purpurfärgade jeans på en liten trevlig nattklubb. För i den här världen är jag bara dj i mitt eget pojkrum, och de flesta av mina kompisar föredrar att gå till dansställen där varannan låt som spelas är av Pussycat Dolls. Väldigt hårt liv jag lever, inte sant? (Chrille, du spårar. Nästa låt, tack!)


Hadouken! – That Boy That Girl

Lite annan new rave. Hadouken! blandar grime med indie och har hittat ett koncept som fungerar mer än väl. Jag älskar de nästan lika mycket som Klaxons, men eftersom deras sound är mer primitivt har jag en känsla av att de kan bli monotona under en fullängdare. Fast jag ska ge dem en ärlig chans. Ni borde också.