The LDN

Ursäkta uppehållet. Anledningen bakom den är att jag och en nära kompis för två veckor sedan tog tåget ner till Sveriges grymma huvudstad, för att sedan flyga vidare till indiemetropolen London. Vi hade sjukt kul, om ni undrar. Dansade på sunkiga indieklubbar, shoppade på Topshop/Topman, strosade runt på the amazingly cutting-edge marknad i Camden och köpte en del plattor (alldeles för lite, visserligen, men när man redan har budgeten emot sig innan man åker finns det inte mycket att göra åt saken).


Klaxons – Atlantis To Interzone

Idag tar därför I Can’t Dance en hård vändning. Vi ska bege oss till en ny och ständigt växande scen i just London, som hajapts enormt av tonårsmusiktidningen NME och spås bli den nya britpopen. Inte mig emot, då jag har fallit pladask för genren och alla band som sägs tillhöra den. New rave pratar jag förstås om, och leder det dansanta slagskeppet gör min nya absoluta favoritgrupp Klaxons.

De är ungefär allt man vill ha i en rockgrupp. Helt bokstavligt. Mentalt rubbade musikvideor, futuristiska texter, dyiga och ondskefulla produktioner, färgrika kläder och helt fantastiska popmelodier. ”Myths Of The Near Future”, som skivan heter, är det bästa albumet från i år så här långt. Den blandar ockultism med kosmos och gammal hederlig romans, och är en representativ schablon för allt en bra och innovativ popskiva ska innehålla; i detta fall typisk brittisk indierock blandat med mörka synthar, intensiva trummaskiner och lite annat smått och gått som eh, just det, bilhorn.


We Smoke Fags – Eastenders

Jag gillar egentligen rätt mjuk pop, oftast. Har alltid funnit hårdrock för styvt och hiphop är för osångbart. Fastnat har jag dock för new rave. Det är en sällsam besatthet. Jag dras till psykisk sjuk musik. Där andra poppare får orgasm av smäktande och hjärtekrossande ballader av Damien Rice har jag ett ständigt begär att röra på fötterna. Om new rave är mentalsjukhuset i popvärlden, är jag så intagen. Jag är säker på att jag i ett parallellt universum någonstans står och snurrar vinyler med stora feta prettoglasögon och spensliga purpurfärgade jeans på en liten trevlig nattklubb. För i den här världen är jag bara dj i mitt eget pojkrum, och de flesta av mina kompisar föredrar att gå till dansställen där varannan låt som spelas är av Pussycat Dolls. Väldigt hårt liv jag lever, inte sant? (Chrille, du spårar. Nästa låt, tack!)


Hadouken! – That Boy That Girl

Lite annan new rave. Hadouken! blandar grime med indie och har hittat ett koncept som fungerar mer än väl. Jag älskar de nästan lika mycket som Klaxons, men eftersom deras sound är mer primitivt har jag en känsla av att de kan bli monotona under en fullängdare. Fast jag ska ge dem en ärlig chans. Ni borde också.